Vreta kloster – dåvarande Sveriges äldsta kloster?

Denna uppsats har tagits fram med syftet att klargöra Vreta klosters tidigaste historia inför det planerade 900-årsjubileet 2010. Den baseras helt på en artikel skriven i Historisk Tidskrift av Nils Ahnlund [Ahnlund, Nils: Vreta klosters äldsta donatorer. Historisk Tidskrift, 1945, s. 301-351]. Ahnlunds artikel omfattar ursprungligen 51 sidor och valda utdrag från artikeln återges här, utan att ändra språket. Artikeln kan på ett övertygande sätt förklara Vretas tidigaste historia, 1100-talets början.

Ahnlund skriver på s. 301:

Vi ha från medeltiden endast sena och knapphändiga uppgifter om tillkomsten av det förnäma nunneklostret i Vreta. Många äro de heller icke. Ett omnämnande kunde väntas särskilt i ett par annaler inom en yngre grupp, årsboken 266-1430 och den s.k. Chronologia anonymi vretis, som båda meddela en myckenhet notiser om instiftandet på 1100-talet av cistercienskloster i Sverige, i Danmark och i Nordens grannskap. Namnet Vreta träffas dock lika litet här som i andra svenska annalverk. Ericus Olai har övertagit flera av de nyssnämnda annalnotiserna; han vet därjämte berätta, att Vreta kloster grundades 1162 av Karl Sverkersson.

s. 304:

Genom undersökningar i samband med den sista stora restaurationen, så mästerligt ledd av Sigurd Curman, har ett nytt och fängslande ljus fallit över Vreta klosterkyrkas och i åtkomliga delar även det forna klostrets byggnadshistoria. Det har emellertid blivit en följd av de dokumentariska vittnesbördens både sparsamma och förvirrade skick, att slutsatserna av dessa undersökningar, konfronterade med vad man kunde betrakta som den historiska forskningens huvudsakliga resultat, kommit att präglas av alltför stor respekt för den hävdvunna åsikten om 1162 som klostrets grundläggningsår och Karl Sverkersson som dess upphovsman. Söker man nämligen som historiker sammanfatta grunddragen av anläggningens äldsta utvecklingsskeden, sådana de redovisas av Erik Lundberg och Curman i en sedan 1935 föreliggande del av verket Sveriges kyrkor, har man även under denna sakkunniga ledning svårt att undertrycka en tanke, att det dock finns ett och annat, som pekar bortom en sådan tidsgräns.

s. 305:

I valet mellan olika tolkningar och möjligheter, som framkommit under den förda diskussionen, anse författarna mest sannolikt, att kyrkan i Vreta är en stiftelse av Stenkilsätten. Det egentliga stödet för denna slutsats, Inge d. y:s död i Vreta, ter sig nog mindre tryggt, än man ofta har ansett, men själva slutsatsen kan på nya grunder, som småningom skola anföras, visas vara riktig.

Att en så tidig och betydande kyrklig anläggning varit förbunden med ett kloster av förcisterciensisk typ eller hyst en klosterliknande bordsgemenskap av det slag man känner från flera av Nordens äldsta stiftskyrkor, detta får i och för sig icke anses uteslutet. Så vitt jag kunnat finna, skönjer man tvärtom här vissa omständigheter pekande i positiv riktning, alltså indicier för att ett äldre kloster funnits i Vreta. De gälla arkitektoniska detaljer, som överstiga min närmare bedömning, men jag ber att i två belysande fall få anföra författarnas egen framställning.

Invid det stora, från nyare tid härstammande fönstret i norra tvärskeppsgaveln finnas rester av ett litet fyrsidigt fönster samt utanför dettas omfattning rester av en ännu äldre, i murverket uppbruten muröppning, tillhörande en dörr, som suttit högt uppe på muren, ca 1.5 m. över kyrkans golv. Dörröppningen har tydligen lett till något utrymme i klostret. Den hänger dock ej samman med den anläggning, vars ruiner ännu finnas kvar, utan har, av vissa förhållanden att döma, fört till dormitoriet i en något äldre, senare spolierad och mindre omfattande klosteranläggning, sannolikt en provisorisk träbyggnad.

Vidare den klostergården omgivande korsgången. Dess östra räcka kan genom sina former dateras till 1200-talets mitt. Södra och västra räckorna ingå i ett komplex, som tydligen omdanades efter en eldsvåda 1432.

Norra räckans ålder är däremot svårare att fastslå. Av allt att döma är den ursprungligen byggd för en klostergård av betydligt mindre utsträckning i Ö-V, vilken klostergård anslöt sig till den ursprungliga kyrkan, innan kortillbyggnaden påbörjats eller ens planerats. Den skulle i så fall utgöra en rest av en äldre klosterbyggnad än den, vartill östra längan hör, och sålunda tillhöra tiden omedelbart efter instiftelsen av klostret, vilken ägde rum 1162.

Denna äldre klosteranläggning, som här dock så tydligt skymtar – kan den icke naturligare förklaras genom att antaga ett kloster äldre än 1162 men senare utvidgat? Den ovan återgivna tankegången leder till en synbar kronologisk trängsel.

Ahnlund refererar ovan till resultat publicerade av Curman och Lundberg [Curman, Sigurd och Lundberg, Erik: Vreta klosters kyrka. Sveriges kyrkor, vol 43, Östergötland, band II, 1935].

s. 307:

Att nunnekloster existerade i Sverige före Karl Sverkerssons tid följer av innehållet i en påvlig urkund, där Celestin III (1191-92) relaterar vissa hos kurian förebragta omständigheter i samband med Knut Erikssons förmälning, vilka han önskar få bestyrkta. Enligt konungens egen uppgift hade han i sin ungdom, medan hans fader – alltså Erik den helige – ännu levde, med närmaste fränders samtycke ingått trolovning med sin nuvarande maka. När fadern dödades av sina fiender, hade det påtänkta äktenskapet ännu icke kommit till stånd. För att skydda Knuts trolovade och förekomma att hon blev bortrövad under den tid han själv nödgades lämna riket, vidtog man med råd och samtycke av bådas fränder den skyddsåtgärden, att hon insattes i ett kloster (in conventu) och anlade nunnornas klosterliga klädedräkt (habitum sanctimonialium monasticum), dock utan avsikt från hennes sida att ständigt kvarstanna där. Hon förblev några år i klostret och bevarades till all lycka åt Knut; i landet fanns ingen hennes like, med vilken han kunde knyta en äkta förening. Återkommen och insatt i sin kungliga värdighet hade han därpå firat sin förmälning med henne; hon hade i detta äktenskap skänkt honom flera söner men senare under en svår sjukdoms andfäktelse avgivit ett kyskhetslöfte, från vilket maken numera önskade få henne löst med den heliga stolens bistånd. För denna svenska drottning äro namn och härstamning alltjämt okända. De omtalade händelserna visa med all klarhet tillbaka på inkräktaren Magnus Henrikssons regering eller första början av 1160-talet. Vid denna tid, före Karl Sverkersson, har sålunda vårt land redan ägt nunnekloster.

s. 308:

Skyddsåtgärder av det slag påvebrevet omförmäler ha troligen påkallats mer än en gång före 1162, då Vreta kloster uppges ha kommit till. …… Men ett behov måste också tidigt ha gjort sig gällande att bereda härdar åt den kvinnliga handaskickligheten, när den säkerligen i starkt växande omfattning togs i anspråk för kyrkornas värdiga utsmyckning och utrustande med nödvändiga skrudar. Man torde stundom ha förbisett detta icke oviktiga drag.

s. 314:

Att ett klosterväsen spåras så mycket tidigare i Danmark och Norge än i Sverige har man hittills ansett vara en helt naturlig sak, som icke kräver annan förklaring än vårt lands också efter nordiska förhållanden stora efterblivenhet på det kyrkliga området. Avser man de mest kända exemplen på klosterbildning i full och uttrycklig mening, får Danmark genom Erik Ejegods stiftelse i Odense ett ungefär lika långt försprång som Norge genom grundandet av Nidarholm och Munkaliv på konung Eysteins tid. Tänker man på de till stifts- eller katedralkyrkorna knutna munkliknande kollegierna av canonici regulares, blir tidsavståndet till Danmarks förmån blott ännu större; Adam av Bremen vitsordar ett dylikt brödrasamfund i det skånska Dalby, och Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka; som ju är föga yngre (1085), intygar genomförandet av samma ordning. …… Skäl finnas för antagandet, att tionden börjat genomföras ungefär samtidigt i Nordens olika länder. Den av Tunberg framdragna stiftsförteckningen från omkring 1120 gör avståndet mellan Sverige och Norge vad angår denna huvudsakliga sida av den kyrkliga organisationen påtagligt mindre än i fråga om de äldsta hittills kända klostrens tillkomsttid.

Stiftsförteckningen som det refereras till ovan är den s.k. Florenslistan som numera dateras till ca 1104, och inte 1120 som anges ovan.

s. 315:

Med berättigat eftertryck har K. B. Westman framhållit en förklaring, som måste anses oemotsäglig, till dessa kristendomens påskyndade framsteg i Sverige. ”Den betydande kyrkligt organisatoriska verksamhet, som alltså är att förutsätta under decennierna omkring 1100, kan man väl utan fara för misstag fästa vid Inge den äldres namn. Denne regerade länge; han var en mäktig konung och en kyrklig konung. Han segrade över Magnus Barfot och var respekterad i Norge; de danska kyrkliga härskarna, Knut den helige och Erik Ejegod, hade under hans tid stöd i Sverige. För övrigt vet man, att han under de första åren av sin regering nedslog en hednisk reaktion i Svealand, ävensom att han 1080-81 på Gregorius VII:s anmodan sände en biskop till kurian. Därtill bör nu alltså läggas hans arbete för kyrklig organisation.”

s. 316:

Det har framgått av det redan anförda, att enligt min övertygelse vissa byggnadshistoriska förhållanden i samband med Vreta kloster lättast förklaras, om man räknar med en klosteranläggning före Karl Sverkerssons tid. Enligt Messenius skapades det äldsta klostret i Vreta av Inge den yngre. Vid ett försök till slutledning på allmänna grunder inställer sig emellertid en fråga, om icke Inge Stenkilssons regeringstid med lika eller bättre rätt bör komma i åtanke. Detta redan av det skälet att den var alldeles ovanligt lång, säkert över tjugu år, sannolikt trettio eller ännu mera (not: man antager att Stenkilssönernas tronbestigning ägt rum någon gång i slutet av 1070-talet, och att konung Inge avlidit tidigast omkring 1110). Traditionskällorna intyga också från skilda håll, att man ihågkom hans regering som en tid av auktoritet. ”Sedan var Stenkils son Inge konung, en god och mäktig konung, mycket stor och stark.” – ”Inge var då länge konung och vänsäll och väl kristen.” – ”Han styrde Sverige med mandom och bröt aldrig lag.”

s. 318:

De sannolikt äldsta klostren i Danmark, S:t Mikael i Slesvig och Allhelgona i Lund, tillhörde cluniacensernas kongregation. Av de första varaktiga klostren i Norge, alla från början av 1100-talet och tillhörande benediktinorden, beboddes åtminstone ett, Nidarholm, av reformerade benediktiner d.v.s. cluniacenser. De tidigaste norska nunneklostren, Gimsö vid Skien och Nonneseter i Oslo, båda benediktinska, måste ha uppstått under loppet av århundradets förra del, troligen redan kort efter 1110.

s. 318:

För Vreta klosters tidigaste skeden finns i själva verket en ganska innehållsrik källskrift bevarad i referat från 1500-talet. Den har karaktären av en längd över donatorer till klostret och jordegendomar skänkta av dem, uppställd i tidsföljd (men utan årtal). Därjämte ger längden utrymme åt upplysningar av värde. I främsta rummet åsyftar jag en större egenhändig uppteckning av Rasmus Ludvigsson ”Om Vreta Clöster”, inhäftad i en blott delvis fullskriven samlingsvolym rörande Östergötland, som Johan Peringsköld på sin tid upplade för arbetsändamål inom antikvitetsarkivet. Härtill kommer ett extrakt på latin, dock endast omfattande början av uppteckningen, som den flitige, men ej alltid kritiske Rasmus Ludvigsson lämnar i ett manuskript av annalistiskt innehåll med titeln ”Brevis historica narratio”. Förlagan, donatorslängden, har utan tvivel varit på latin. Jag återger nedan båda texterna och tillfogar i noter de upplysningar som stått att anträffa rörande de angivna godsens läge. Under tidernas lopp ha de säkerligen med hänsyn till äganderätten undergått åtskilliga förändringar genom byten och på annat sätt. Uppteckningen i Brevis historica narratio följer omedelbart efter vissa uppgifter om konung Inge den yngres släkt och giftermål, till vilka jag återkommer. Den är jämförelsevis kort.

Hic Rex Ingo cum sua consorte Regina Helena fundaverunt monasterium Wretam, et dederunt ad illud monasterium hæc prædia 4 ottunger in parua Wreta, 2 ottinger in Bro, 3 ottinger in Brunneby, 4 ottinger in Hucklum, 2 ottinger in Mollotorp, 2 ottinger in Broby in prouincia dals heredt.

(Här grundade kung Inge tillsammans med sin gemål Helena klostret i Vreta och gav detta kloster följande jordegendomar: 4 ottungar i Lilla Vreta, 2 ottungar i Bro, 3 ottungar i Brunneby, 4 ottungar i Hucklum, 2 ottungar i Mollotorp, 2 ottungar i Broby i provinsen Dals härad.)

Magnus vero Rex Sueciæ Nicolai Regis ex Margareta filius dedit pro fratris sui ducis Ragualdi anima Claustro huic 3 ottinger in Brunneby, et pro se 6 ottinger in Wreta.

(Men Sveriges kung Magnus, kung Nicolaus (Nils) son med Margareta, gav till förmån för sin bror hertig Ragvald till detta kloster 3 ottungar i Brunneby och för sig själv 6 ottungar i Vreta.)

Rasmus Ludvigssons större uppteckning innehåller utom den här – med ett undantag – i fylligare skick bevarade donatorslängden i fortsättningen en del annat, som också har ett nära sammanhang med Vreta klosters historia under äldre tid. De avslutande latinska verserna, två gravinskrifter, ha av pennföringen att döma tillskrivits vid senare tidpunkt.

Om Wreta Clöster, huem thet funderet haffuer, huilke konunger, drötninger, hertuger medh theres furstinner, så och the förnämbligeste aff Sweriges Rikes Ridderskap och Adel ther begraffne äre, och thet Godz och Gårder giffuit haffue.

Konung Inge i Swerige (: som war drötning Christines [fader] Sancte Konung Erichz i Suerige husfru :) sampt medh sin drötning Helena funderede först Wreta Clöster, huilke gåffue ther til thesse dodz och gårder, nembligen

4 ottinger jord i lille Wreta

2 ottinger i Bro

9 ottinger i Brunneby

4 ottinger i Hucklum

2 ottinger i Mällatorp.

Konung Magnus gaff ther till 6 ottinger jord i Wreta, och för hans broders hertug Ragualdz siel 3 ottinger i Brunneby och hade samme hertug Raffuald giffuit ther til för sins broders hertug Johans siel 3 ottinger i Wadeby.

Konung Carll i Suerige gamble konung Suerchels son gaff ther till medh sin dotter 6 ottinger i Natastade, hans syster Ingegerd bytte medh hennes broders son Burislao hertug Hanses son 6 ottinger i Wadeby, och them gaff hon medh sig in i samme Clöster, sampt medh 4 ottinger i Gibbetorp, 4 ottinger i Rörby, som hon köpte aff för:ne Burislao för en summa Guld. Item drötning Helena gaff och medh sig ther in 4 ottinger i samme Rörby.

Item Estrid gaff medh hennes dotter Humfrid ther in 4 ottinger i Rökstade och en ottung i Grunstade.

Hertug Guttorm gaff ther till Dädesiö, och medh sin dotter 2 bols land i Sexsiö.

Item för konung Kols siel gaffz ther till 2 ottinger i Lunda wedh Forss.

Anno 1321 gaff fru Ingrid her Folckes husfru her Suantepolckx hertug Knutz till Reffles sons dotter ther til Tägneby och Yttertuna, hon bleff ther sedan Abbedissa.

Anno 1237 gaff her Sune hertug Folckes son och hans husfru fru Helena vnge konung Suerchels dotter till Wreta clöster Kimstade.

Vdi Wreta Clöster ligger och begraffuen hertug Suno gamble konung Suerchels son i Suerig. Thenne konung Suerchels fader Her Cornica lot först byggie Kagu Kyrkie, och dhå kyrkien först wigdes lot han ther döpe sin fader her Koll, huilken sedan han bleff begraffuen.

Suercheri natus Suno Sijk iacet hic tumulatus

Gaudeat in cælis, rogat hoc quicumque fidelis

Nolilium proles Magnus probitate probatus

Quem tegit hæc moles, tibi sit rex cælisæ gratus.

(Sverkers son Sune Syk ligger här jordad

Må han glädja sig i himlen, det ber varje trogen

Magnus, avkomma av ädla (föräldrar), berömd för sin redlighet

honom täcker detta stenblock; må på himmelskt vis konungen vara dig huld.)

Arealbeteckningen 1 attung » 12 tunnland » 6 ha och 1 tunnland » 4900 m². En typisk självägande bonde under äldre medeltid ägde ungefär en attung mark.

Kursiv text inom parentes ovan är en översättning från latin till svenska som tillfogats denna uppsats.

s. 321:

Om man nu jämför de gemensamma partierna i dessa båda uppteckningar och därvid tillsvidare bortser från genealogiska utsagor, finner man dels en olika sifferuppgift, dels en överskjutande notis i den för övrigt överensstämmande kortare texten. Inges och Helenas donation av jord i Brunneby (i Vreta) anges i ena fallet till tre attungar, men i andra fallet till icke mindre än nio. Den överskjutande uppgiften i Brevis historica narratio, säkert hämtad ur samma källa, gäller en av Inge och Helena gjord donation på annan ort i Östergötland, två attungar i Broby, Dals härad (väl kyrkbyn). De följande gemensamma uppgifterna om konung Magnus’ donationer för sig och för sin avlidne bror Ragvald kompletteras å andra sidan i den fullständigare uppteckningen med nya uppgifter om donationer till Vreta från samma brödrakrets.

s. 323:

Donatorslängden synes före Rasmus Ludvigsson ha varit helt avglömd. Icke ens Hans Brask förefaller ha känt dess tillvaro. Det ligger närmast att antaga, att Rasmus fann dokumentet under ett av sina besök i Vreta kloster. Sedan har det åter försvunnit.

Intet faktum i vår kungagenealogi från den dunkelt kända tiden omkring 1100 är säkrare betygat än att Inge den äldres gemål hette Helena. Genom sin tyvärr ej angivna men över alla misstankar höljda källa har Rasmus Ludvigsson kunskap om det äkta paret konung Inge och drottning Helena.

s. 325:

Namnförbindelsen Inge-Helena, som ju tillräckligt klart pekar på Inge d. ä. och hans tid, stärkes av andra moment. Den av Inge och Helena gemensamt gjorda donationen av egendom är den utan fråga största som redovisas, Antingen man beräknar den till 21 attungar eller till 15, och huvudsakligen fördelad på fyra angivna byar i Vreta socken. Härtill kommer först i det följande omnämnd särskild donation av drottning Helena för sig, när hon inträdde i klostret, tydligen efter sin makes död. Notisen är den första om denna furstinna, som talar om något annat än hennes namn och talrika avkomma; Helenas härkomst förblir okänd. Nästa skikt i donatorslängden ligger alltjämt före Karl Sverkerssons tid och är av särskilt intresse.

s. 336:

Det är icke min avsikt att utöver dessa anmärkningar ingå på en ny diskussion om de mångomskrivna ”kungagravarna” i Vreta. Uppenbart synes mig under alla förhållanden, att den eventuellt fortsatta diskussionen härom måste ske från i mycket andra utgångspunkter än hittills. Det är nämligen obestridligt, att donatorslängden var huvudkällan till den kunskap man på 1500-talet ansåg sig äga om dessa spörsmål.

Man missförstod då denna källa. Vad den i själva verket berättar kan sammanfattas sålunda. Redan konung Inge den äldre och hans gemål drottning Helena inrättade ett nunnekloster i Vreta, Till detta kloster anslogo de rätt betydande jordagods, huvudsakligen i omnejden, vika under åtskilliga årtionden bildade den ekonomiska grundvalen för dess tillvaro. Drottning Helena ingick själv i klostret, säkerligen efter sin makes död. Under Magnus Henrikssons tid gynnades klostret med flera stiftelser till hans och hans bröders själagagn i formen av nya donationer. Kort därefter följde andra sådana av Karl Sverkersson och i all synnerhet dennes syster Ingegerd, som själv övertog ledningen av ett nu utvidgat Vreta kloster. Hon kan i högre grad än brodern anses ha grundat det på nytt.

s. 337:

De äldsta och även mest omfattande donationerna till Vreta kloster, Inges och Helenas, kunna icke dateras senare än omkring 1110. Om Karl Sverkerssons och Ingegerds fattas som en gemensam grupp, når denna ungefär samma storlek. Den nydaning av klostret, som därmed kom till stånd, måste vara förklaringen till den alltsedan 1400-talet allmänna föreställningen om 1162 som fundationsåret. ……

En egendomlig uppgift om Inge Stenkilssons gemål, som träffas i Hervararsagans bekanta men till sitt ursprung alltjämt omtvistade svenska kungakrönika, kan till sist förtjäna att beröras. Enligt denna källa, vars till 1120-talet utsträckta berättelse …… var konung Inge förmäld med en syster till ”Blotsven” vid namn Mær. Detta nordiska kvinnonamn är icke belagt från mer än detta enda ställe och verkar oförklarligt. Jämte betydelsen mö har emellertid ordet i fornisländskan en annan, som här mycket väl synes kunna komma i fråga, nämligen betydelsen nunna, klostergiven kvinna, som avlagt renlevnadslöfte. Det är därför möjligt, kanske troligt, att denna föreställning om en drottning Mær går tillbaka på ryktet om en svensk drottning, som slutade sina dagar i ett kvinnokloster.

Nils Ahnlund har således på ett övertygande sätt visat att kung Inge d. ä. och hans hustru, drottning Helena, grundade någon form av konvent, kanske ett kloster, i Vreta vid 1100-talets början. Eftersom det rör sig om en donation, och inte testamente, som skulle ge möjlighet för detta kloster blir tidpunkten mer osäker. Donationen kan, i princip, ha tillkommit någon gång under makarnas gemensamma livstid. Även om det råder osäkerhet anser många att Inge d. ä. dog ca 1110 och Helena några år senare. När äktenskapet började är än mer osäkert men vi antar att det var på 1070-talet. När gjordes då donationen? Det är rimligt att den kom i slutet av detta tidsspann, kanske i intervallet 1100-1110. Vi väljer därför att fira klostrets 900-årsjubileum 2010 för att vara säkra på att minst 900 år förflutit sedan donationen gjordes. Vreta kloster är därmed dåvarande Sveriges äldsta kloster.

Ahnlund tolkar skrivningen ”Item drötning Helena gaff och medh sig ther in 4 ottinger i samme Rörby”, som står en bit ner i den större uppteckningen, som att Helena, troligen efter sin mans död, gjorde en ny donation till klostret och samtidigt själv tog doket och blev nunna. Det skulle då betyda att klostret var ett nunnekonvent av något slag. Här föreligger dock fortfarande stor osäkerhet.