Pilgrimsvandringen den 21 september 2008   Jag var ensam på bussen mot Askeby denna söndagsmorgon. Dimman låg tät över Linköping och landet utanför. Framme vid kyrkan i Askeby steg jag av och bussen fortsatte in i det grå.   Sven Hellström väntade på kyrkbacken för ev guidning men det blev en pratstund i stället. Prästen kom för att förbereda dagens gudstjänst och vi talade om kyrkans svåra arbete i dagens samhälle. Det kom inte några fler vandrare.   Lugn och förväntansfull började jag vandra på pilgrimsleden mot Linköping. Stolparna som visar vägen är fina med sina nymålade pilgrimsmärken. Spindelvävarna i gräs och träd avtecknas i motljuset. Så mycket spindlar det finns, så många fångstnät de satt ut för att få mat! Det är mycket vackert och jag känner mig priviligierad som får gå i detta tysta, vackra…   Leden följer den gamla järnvägsbanken ett stycke. Här gick järnvägen mellan Linköping och Ringstorp några år innan den lades ned utan att ha fått den betydelse man tänkt sig. Några gamla uppbrutna syllar ligger utmed banken; vad tänkte rallarna när de lade dit dem i räta rader?   Solen börjar att  tränga igenom dimmorna då och då – det är en mycket vacker söndagsmorgon - jag stannar ibland bara för att njuta av tystnaden. Leden går i skogen, tangerar ibland någon åker, går förbi några gårdar… Mitt kaffe smakar så bra vid vägkanten och en ekorre undrar vem jag är. Jag läser några rader i min lilla ordbok. Det är mycket fridfullt och välgörande för mitt ibland splittrade sinne.   På ”stora vägen” vid Vårdsberg brusar redan trafiken. Det känns bra att ta den lilla vägen upp mot Wetterstad där kossorna nyfiket tittar på mig. Snart blir märkningen svår att följa; bra att jag vet ungefär var leden går. Gräset är högt och åkern jag måste passera är mycket lerig. Ett par runstenar avtecknar sig i soldiset – de står som vakande stoder från en svunnen tid. Jag är glad att jag har rejäla kängor här. För en stund blir jag osäker var jag är men jag hör ljud från Sviestads motorstadion så jag är inte orolig.     Det är nu mitt på dagen och i Hackefors är många ute i det sköna höstvädret. Vid slussen står jag en stund och tittar på den fina vyn över Stångån. Jag vandrar vidare ner mot staden. Min tanke var att gå till St Lars kyrka men i Johannelund bestämmer jag mig för att gå direkt hem till Ekkällan.   Jag kommer hem litet lagom trött i kroppen, nöjd och tacksam för några sköna timmar och att mina kängor fungerat så bra.   Denna pilgrimsvandring blev helt rätt för mig - idag ensam, en annan gång går vi i grupp- det är någon högre mening med det mesta som sker.